Medals Plaza i Salt Lake City en februaridag för åtta år sedan. Iklädd den fotlånga silverrocken med stor röd krage som ingick i Schweiz OS-klädsel det året stod en 20-åring från lilla Unterwasser, för andra gången på en vecka, högst upp på prispallen och lyssnade på nationalsången med ett litet leende i ena mungipan. Därefter blev det obligatoriskt spexande framför den samlade världspressen med de båda guldmedaljerna runt halsen.
Jag kan fortfarande blunda och se framför mig hur Simon Ammann landar efter andra omgången i den första tävlingen. Ettan blinkar upp på skärmen och Andreas Küttel och Sylvain Freiholz rusar in på bromsplan och kastar sig över Simi. Sen ligger de där i en hög och bara skriker och skrattar. Simon Ammann charmade hela OS-världen med sina hopp, sina grimaser och sina lustiga kommentarer när han lite oväntat blev dubbel olympisk mästare 2002. Amerikanerna gav honom genast smeknamnet "Harry Potter on skis" (vilket han inte alls tyckte om), han hamnade på förstasidan i New York Times, blev inbjuden till både David Lettermann & Jay Leno och japanska TV-team skickades till Schweiz för att filma i mästarens hemby. I Schweiz var guldyran naturligtvis total. Det stod spaltmeter i tidningarna och TV-sändningarna var fulla med intervjuer och reportage. Två veckor senare när vår "Gold-Simi" åter landade på schweizisk mark väntade tusentals fans på flygplatsen och TV direktsände en hel timme från hemkomsten. Inte helt oväntat är det de här magiska och smått ofattbara veckorna som är mitt bästa OS-minne. Har svårt att tro att något någonsin ska kunna toppa det.
Kanske blev det lite för mycket uppståndelse för Simons del. Därefter följde fyra ganska tuffa år. Guldfansen försvann snabbt och elaka röster menade att gulden bara varit en tillfällighet och att han aldrig skulle prestera något mer. Men efter OS i Turin kunde han äntligen lägga Salt Lake City bakom sig och då släppte allt. Sedan dess har han varit helt briljant. Åtta år senare är OS åter tillbaka på nordamerikansk mark... Ska det bli en favorit i repris?! Det skulle vara väldigt stort men ändå inte alls samma sak. Dessutom finns det nog en och annan österrikare (och några till) som gärna vill sätta käppar i hjulet för sådana planer.
Men, trots detta, min drömmedaljör (i en individuell tävling) är, liksom förra året i Liberec, Michael Uhrmann. För er som missade min detaljerade motivering då finns den att läsa HÄR. Jag var tvungen att gå in och läsa den igen och kan fortfarande skriva under på vartenda ord. Medaljchanserna lär tyvärr vara rätt små. Uhri kan hoppa riktigt bra men det finns förmodligen minst tre som kommer hoppa ännu bättre...
Jag kan fortfarande blunda och se framför mig hur Simon Ammann landar efter andra omgången i den första tävlingen. Ettan blinkar upp på skärmen och Andreas Küttel och Sylvain Freiholz rusar in på bromsplan och kastar sig över Simi. Sen ligger de där i en hög och bara skriker och skrattar. Simon Ammann charmade hela OS-världen med sina hopp, sina grimaser och sina lustiga kommentarer när han lite oväntat blev dubbel olympisk mästare 2002. Amerikanerna gav honom genast smeknamnet "Harry Potter on skis" (vilket han inte alls tyckte om), han hamnade på förstasidan i New York Times, blev inbjuden till både David Lettermann & Jay Leno och japanska TV-team skickades till Schweiz för att filma i mästarens hemby. I Schweiz var guldyran naturligtvis total. Det stod spaltmeter i tidningarna och TV-sändningarna var fulla med intervjuer och reportage. Två veckor senare när vår "Gold-Simi" åter landade på schweizisk mark väntade tusentals fans på flygplatsen och TV direktsände en hel timme från hemkomsten. Inte helt oväntat är det de här magiska och smått ofattbara veckorna som är mitt bästa OS-minne. Har svårt att tro att något någonsin ska kunna toppa det.
Kanske blev det lite för mycket uppståndelse för Simons del. Därefter följde fyra ganska tuffa år. Guldfansen försvann snabbt och elaka röster menade att gulden bara varit en tillfällighet och att han aldrig skulle prestera något mer. Men efter OS i Turin kunde han äntligen lägga Salt Lake City bakom sig och då släppte allt. Sedan dess har han varit helt briljant. Åtta år senare är OS åter tillbaka på nordamerikansk mark... Ska det bli en favorit i repris?! Det skulle vara väldigt stort men ändå inte alls samma sak. Dessutom finns det nog en och annan österrikare (och några till) som gärna vill sätta käppar i hjulet för sådana planer.
Men, trots detta, min drömmedaljör (i en individuell tävling) är, liksom förra året i Liberec, Michael Uhrmann. För er som missade min detaljerade motivering då finns den att läsa HÄR. Jag var tvungen att gå in och läsa den igen och kan fortfarande skriva under på vartenda ord. Medaljchanserna lär tyvärr vara rätt små. Uhri kan hoppa riktigt bra men det finns förmodligen minst tre som kommer hoppa ännu bättre...
5 kommentarer:
Hej Åsa! Måste tipsa dig om ett avsnitt av vetenskapens värld som handlar om simon ammann!
En av dem bästa dokumentärer jag sett! Den finns på svt play tills 8 mars, tänkte att du kanske inte sett den, och jag måste bara länka den till dig utifall.
http://svtplay.se/t/102814/vetenskapens_varld
Ha det så bra!
Karin
Tack så mycket, men jag såg den på SVT Play strax efter att jag skrev inlägget om mitt bästa OS-minne. Lite kul att några av bilderna jag beskrev dök upp där.
Håller med om att den var väldigt bra och intressant. Blev ännu mer imponerad av Simi. ;) MEN var det verkligen så smart att avslöja allt det där för konkurrenterna!?!
/Åsa
Nja, man fick säkert inte se det riktigt hemliga av träningen...
För min del får Simon Ammann gärna åter vinna OS-guld.
Ja jag tänkte också på det, speciellt så nära OS. Men, de kanske bara sänder den på svenska? eller tror du att det kan vara en internationell dokumentär?
Ja, verkligen! Blev sjukt imponerad av Simon, hade ingen aning om det som de visade i dokumentären.
/Karin
I eftertexterna stod att den producerats av "Japan Broadcasting Corporation" i samarbete med Eurovision. Så den lär säkert visas i fler länder. Blev väldigt förvånad över att SVT ens visade den!
Skicka en kommentar