Nedräkning till semester och SGP

Börjar min semester nästa vecka och då väntar två backhoppningshelger. Ett besök i Einsiedeln är självklart men först ska jag åka till Hinterzarten! Jag kan helt enkelt inte befinna mig i Schweiz, tre timmars resa från Hiza, utan att åka dit... Det är rätt otippat, har egentligen alltid tänkt att Hiza är lite för hysteriskt... Men den tävlingen är väl långt ifrån lika hysterisk nu som den var för några år sedan. Förra året såg det ganska glest ut på läktaren. Det får bli som det blir, jag tänker åtminstone inte vara där i ottan, tror inte ens att det behövs längre... Planerar att äta frukost på hotellet innan jag beger mig till backen.

Helgen efter bär det sedan av till Einsiedeln. Jag har varit på SGP där en gång förut, 2005 när backen var alldeles nybyggd. Vet redan att jag kommer att irritera mig på alla avspärrningar... Är så van vid att vara där på mindre tävlingar när man kan strosa omkring precis överallt (ja förutom uppe i själva backe naturligtvis...) Det är raka motsatsen till hur det är under Sommer Grand Prix, avspärrat precis överallt.

Lite blandat:

* Har köpt ett extra minneskort till kameran, så ni kan vänta er att en eller annan bild dyker upp på bloggen :)
* Frågan är bara om man ska packa ner solkräm eller paraply!
* Det kommer tyvärr inte vara några svenska hoppare på plats i Hiza. Finns det fortfarande några eller slutade de allihop?! Annars är jag rätt nöjd med anmälningarna till premiären (om det inte blir några förändringar).

Tyska mästerskapen & Backhopparbröllop

Tyska mästerskapen hölls i Garmisch Partenkirchen i helgen och jag såg fram emot att få svar på några frågor. Dels i vilken form Georg Späth och Alex Herr befinner sig och dels få svar på vilka som kan bli aktuella för SGP.

Den första frågan lämnades tyvärr obesvarad. Georg Späth som skulle göra sin comeback efter den årslånga skadan meddelade några dagar innan tävlingen att comebacken skjuts upp till tävlingarna i augusti. Trist, jag hoppas verkligen att det inte blir fler bakslag utan att han kan starta i Hinterzarten. Sen ska man väl ändå inte vänta sig några underverk där trots att han brukar hoppa bra i Hiza... Jag är nöjd bara han är med. Alexander Herr kom inte heller till start i DM, i hans fall var det ett virus som ställde till problem.

Så till de som verkligen var på plats. Min första kommentar när jag såg resultatlistan var: "oj!!". Borde vara van vid överraskningssegrar på DM vid det här laget, förra året hette segraren Pascal Bodmer (fick nöja sig med juniortiteln 2009) och i år är det juniorvärldsmästaren från 2008, Andreas Wank, som kan titulera sig tysk mästare före stora namn som Michael Neumayer (2a), Michael Uhrmann (3a) och Martin Schmitt (4a). Det kan han vara stolt över för det är verkligen inga dåliga hoppare han har efter sig! Var förvånad över resultatet även i lagtävlingen, hade kunnat sätta en slant på laget från Bayern (Neumi, Uhri, Schoft & Freund) men de blev bara femma!! Segrade gjorde istället laget från Baden-Württemberg (Bodmer, Horlacher, Ulmer & Schmitt). Och jag vet inte riktigt om det går att utläsa speciellt mycket angående startplatserna inför SGP. Åtminstone i Hiza lär väl de flesta vara med och sen beror det nog mycket på resultatet där vilka som får åka vidare till de andra tävlingarna.

Har ni förresten hört om sommarens backhopparbröllop? Andreas Küttel har gått och gift sig med sin polska flickvän Dorota. Platsen för bröllopet var passande nog hoppbacken i Einsiedeln, Andreas-Küttel-Schanze! ;) Andis egna bilder finns att beskåda här.

Säsongsstart och återkomster

Knappt hann guldkonfettin sopas bort från nya arenan i Malmö förrän det var dags för säsongspremiär i backhoppning med tre CoC-tävlingar i Velenje och Kranj. Tiden går verkligen snabbt! Slovenerna sopade banan med motståndarna och det blev tre raka segrar genom Primoz Pikl och Robi Kranjec. I och för sig inte så förvånande eftersom slovenerna ställde upp med större delen av sitt världscuplag i tävlingarna på hemmaplan. Saknade bara Jernej Damjan. Vet inte om hans frånvaro kan bero på att han tränar på egen hand eller om något annat ligger bakom. Jag har väl inte missat något, han är väl inte skadad?

Annars verkar det här vara comebackernas år. Först Janne Ahonen och för några veckor sedan kom det väldigt oväntade beskedet att Alexander Herr ska göra comeback! Efter 3 och ett halvt år och åter för DSV! Som sagt, oväntat. Vi får se hur länge det varar den här gången... Han är nog inte helt lätt att sammarbeta med (det är åtminstone den uppfattningen man får). Sen vill jag inte gå in på vems fel brytningen var, har för dålig koll på den historien för att kunna uttala mig. Tre år är en lång tid men det skulle vara skoj om han lyckas. Tycker bra om Alex; har alltid tyckt synd om honom när han råkat ut för alla svåra skador (och alltid vid sämsta tänkara tillfälle...) och det skulle ha varit skoj att sett honom hoppa för Sverige. Jag var mäkta upprörd över hur hela den där historien hanterades på svenska skidförbundet (uppenbarligen blev det ett stort missförstånd). Välkommen tillbaka till Alex alltså, men det var egentligen ett annat välbekant ansikte jag tänkte skriva om, nämligen Akseli Kokkonen. Han slutade i och för sig aldrig, men jag skulle ändå vilja se det som en comeback eftersom han varit borta från allt internationellt tävlande under två år i samband med medborgarskapsbytet. Förra tisdagen kom så det norska passet och Axu åkte ner till Slovenien utan att veta om licensen från FIS skulle hinna fram i tid. Det gjorde den och Axu lämnade Slovenien med den imponerande resultatraden 3:a, 4:a, 5:a. Wow! Fortsätter han så så lär det inte dröja länge innan vi ser honom i världscupen igen. Men vad konstigt det kommer kännas att se en norsk flagga efter hans namn!

CoC i Villach i helgen! Synd att FIS inte längre har någon Live-Ticker för Continentalcupen.

Tack våra hjältar!

Här kommer ett sista U21-inlägg innan bloggen återgår till backhoppningen. Jag har längtat till EM i ett halvår och kan inte fatta att det är slut nu. Har haft besök av en kompis under större delen av mästerskapet så det har blivit många matcher och väääldigt mycket fotbollssnack. Ett stort tack till Melä som har stått ut med allt mitt lyriska prat om hur fantastiska det svenska laget i allmänhet och Pontus Wernbloom och Marcus Berg i synnerhet är...

Första matchen avhandlades i förra inlägget. Därefter följde matchen mot Italien som Sverige borde ha vunnit. Italienarna hade i ingenting förutom sina båda mål... Ändå blev det förlust med 2-1 och snacket efter matchen handlade mest om filmningar, maskning och om hur Wernloom fick Balotelli utvisad. Midsommarvädret var som det brukar. Solsken och ösregn avlöste vartannat. Jag frös som en hund och mina läppar matchade den blå färgen på svenskarnas shorts...

Därefter väntade måstematchen mot Serbien, den absolut häftigaste match jag varit på. Det var sång och applåder på läktarna under större delen av matchen. Svenskarna var åter helt fantastiska, de vet precis hur medspelarna kommer springa och var bollen kommer slås. Än en gång fick vi se en massa snygga mål. Stundtals var det en rätt ful match med 2 röda och 10 gula kort. Marcus blev mest illa tilltufsad... Andraplatsen i gruppen betydde att England väntade i semi. Hade föredragit den andra semin både geografiskt och motståndsmässigt...

Såg Sveriges semi i Fanzone i Helsingborg. När de låg under med 3-0 i paus påminde jag mig om CL-finalen mellan Milan och Liverpool för något år sedan och tänkte att det inte var kört ännu. Ett snabbt mål och sen skulle det lätt kunna trilla in ett till och sen... I andra halvlek slog turneringens skyttekung till igen, plötsligt stod det 3-3 och än en gång var det 3 snygga mål. Trodde verkligen att de skulle klara det i förlängningen. Trots två (minst!) skadade spelare var det svenskarna som ägde hela förlängningen och det var bara ribban och Joe Harts fingertoppar som räddade engelsmännen. Varför anföll de inte på Robins kant där vi hade en skadad (riktigt allvarligt visade det sig sen... Håller tummarna för en lyckad rehabilitering!) anfallare som haltade runt som back?!? Med engelsmännens facit när det kommer till straffar kan jag inte tänka mig att de bara spelade av tiden. Antingen var de helt slut efter att ha jagat de vesslesnabba svenskarna eller så var svenskarna helt enkelt så bra att engelsmännen inte klarade av att sno åt sig bollen! Straffarna vill jag helst inte prata om. Det började så bra men sen... Tänk att det kan vara så små marginaler mellan lycka och förtvivlan... Efter förlusten bar det av till Olympia för andra halvlek mellan Italien och Tyskland. Men ärligt talat så kunde jag inte riktigt koncentrera mig på den matchen. Trodde faktiskt inte att jag skulle bli SÅ besviken över förlusten. Hade börjat hoppas på en drömmatch i finalen. Det var så nära... De kunde mycket väl slutat som europamästare och de skulle verkligen ha varit värda det!!! Efter matchen kände jag mest för att kasta min finalbiljett i soptunnan (men jag är glad att jag inte gjorde det).

Idag kom jag att tänka på några rader ur en låt som verkligen stämmer in på semin:

"Vi såg hur du halta
vi såg hur du sprang
med tårar på kinden
och hjärtat i brand"

Även om det inte räckte riktigt hela vägen så kommer jag aldrig glömma de här magiska veckorna och det fantastiska U21-landslag som spelat en så offensiv och underhållande fotboll. Tack för att ni förgyllde vår sommar!!