Här kommer ett sista U21-inlägg innan bloggen återgår till backhoppningen. Jag har längtat till EM i ett halvår och kan inte fatta att det är slut nu. Har haft besök av en kompis under större delen av mästerskapet så det har blivit många matcher och väääldigt mycket fotbollssnack. Ett stort tack till Melä som har stått ut med allt mitt lyriska prat om hur fantastiska det svenska laget i allmänhet och Pontus Wernbloom och Marcus Berg i synnerhet är...
Första matchen avhandlades i förra inlägget. Därefter följde matchen mot Italien som Sverige borde ha vunnit. Italienarna hade i ingenting förutom sina båda mål... Ändå blev det förlust med 2-1 och snacket efter matchen handlade mest om filmningar, maskning och om hur Wernloom fick Balotelli utvisad. Midsommarvädret var som det brukar. Solsken och ösregn avlöste vartannat. Jag frös som en hund och mina läppar matchade den blå färgen på svenskarnas shorts...
Därefter väntade måstematchen mot Serbien, den absolut häftigaste match jag varit på. Det var sång och applåder på läktarna under större delen av matchen. Svenskarna var åter helt fantastiska, de vet precis hur medspelarna kommer springa och var bollen kommer slås. Än en gång fick vi se en massa snygga mål. Stundtals var det en rätt ful match med 2 röda och 10 gula kort. Marcus blev mest illa tilltufsad... Andraplatsen i gruppen betydde att England väntade i semi. Hade föredragit den andra semin både geografiskt och motståndsmässigt...
Såg Sveriges semi i Fanzone i Helsingborg. När de låg under med 3-0 i paus påminde jag mig om CL-finalen mellan Milan och Liverpool för något år sedan och tänkte att det inte var kört ännu. Ett snabbt mål och sen skulle det lätt kunna trilla in ett till och sen... I andra halvlek slog turneringens skyttekung till igen, plötsligt stod det 3-3 och än en gång var det 3 snygga mål. Trodde verkligen att de skulle klara det i förlängningen. Trots två (minst!) skadade spelare var det svenskarna som ägde hela förlängningen och det var bara ribban och Joe Harts fingertoppar som räddade engelsmännen. Varför anföll de inte på Robins kant där vi hade en skadad (riktigt allvarligt visade det sig sen... Håller tummarna för en lyckad rehabilitering!) anfallare som haltade runt som back?!? Med engelsmännens facit när det kommer till straffar kan jag inte tänka mig att de bara spelade av tiden. Antingen var de helt slut efter att ha jagat de vesslesnabba svenskarna eller så var svenskarna helt enkelt så bra att engelsmännen inte klarade av att sno åt sig bollen! Straffarna vill jag helst inte prata om. Det började så bra men sen... Tänk att det kan vara så små marginaler mellan lycka och förtvivlan... Efter förlusten bar det av till Olympia för andra halvlek mellan Italien och Tyskland. Men ärligt talat så kunde jag inte riktigt koncentrera mig på den matchen. Trodde faktiskt inte att jag skulle bli SÅ besviken över förlusten. Hade börjat hoppas på en drömmatch i finalen. Det var så nära... De kunde mycket väl slutat som europamästare och de skulle verkligen ha varit värda det!!! Efter matchen kände jag mest för att kasta min finalbiljett i soptunnan (men jag är glad att jag inte gjorde det).
Idag kom jag att tänka på några rader ur en låt som verkligen stämmer in på semin:
Första matchen avhandlades i förra inlägget. Därefter följde matchen mot Italien som Sverige borde ha vunnit. Italienarna hade i ingenting förutom sina båda mål... Ändå blev det förlust med 2-1 och snacket efter matchen handlade mest om filmningar, maskning och om hur Wernloom fick Balotelli utvisad. Midsommarvädret var som det brukar. Solsken och ösregn avlöste vartannat. Jag frös som en hund och mina läppar matchade den blå färgen på svenskarnas shorts...
Därefter väntade måstematchen mot Serbien, den absolut häftigaste match jag varit på. Det var sång och applåder på läktarna under större delen av matchen. Svenskarna var åter helt fantastiska, de vet precis hur medspelarna kommer springa och var bollen kommer slås. Än en gång fick vi se en massa snygga mål. Stundtals var det en rätt ful match med 2 röda och 10 gula kort. Marcus blev mest illa tilltufsad... Andraplatsen i gruppen betydde att England väntade i semi. Hade föredragit den andra semin både geografiskt och motståndsmässigt...
Såg Sveriges semi i Fanzone i Helsingborg. När de låg under med 3-0 i paus påminde jag mig om CL-finalen mellan Milan och Liverpool för något år sedan och tänkte att det inte var kört ännu. Ett snabbt mål och sen skulle det lätt kunna trilla in ett till och sen... I andra halvlek slog turneringens skyttekung till igen, plötsligt stod det 3-3 och än en gång var det 3 snygga mål. Trodde verkligen att de skulle klara det i förlängningen. Trots två (minst!) skadade spelare var det svenskarna som ägde hela förlängningen och det var bara ribban och Joe Harts fingertoppar som räddade engelsmännen. Varför anföll de inte på Robins kant där vi hade en skadad (riktigt allvarligt visade det sig sen... Håller tummarna för en lyckad rehabilitering!) anfallare som haltade runt som back?!? Med engelsmännens facit när det kommer till straffar kan jag inte tänka mig att de bara spelade av tiden. Antingen var de helt slut efter att ha jagat de vesslesnabba svenskarna eller så var svenskarna helt enkelt så bra att engelsmännen inte klarade av att sno åt sig bollen! Straffarna vill jag helst inte prata om. Det började så bra men sen... Tänk att det kan vara så små marginaler mellan lycka och förtvivlan... Efter förlusten bar det av till Olympia för andra halvlek mellan Italien och Tyskland. Men ärligt talat så kunde jag inte riktigt koncentrera mig på den matchen. Trodde faktiskt inte att jag skulle bli SÅ besviken över förlusten. Hade börjat hoppas på en drömmatch i finalen. Det var så nära... De kunde mycket väl slutat som europamästare och de skulle verkligen ha varit värda det!!! Efter matchen kände jag mest för att kasta min finalbiljett i soptunnan (men jag är glad att jag inte gjorde det).
Idag kom jag att tänka på några rader ur en låt som verkligen stämmer in på semin:
"Vi såg hur du halta
vi såg hur du sprang
med tårar på kinden
och hjärtat i brand"
vi såg hur du sprang
med tårar på kinden
och hjärtat i brand"
Även om det inte räckte riktigt hela vägen så kommer jag aldrig glömma de här magiska veckorna och det fantastiska U21-landslag som spelat en så offensiv och underhållande fotboll. Tack för att ni förgyllde vår sommar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar